… och att inte ha något att säga. Jag har den här bloggen för att jag är en tänkande varelse. Någon med saker att säga. Men ibland känner jag inte för att säga dem.
Om man bloggar kan man ibland känna en press at prestera, att producera material för att kunna locka till sig och behålla läsare. Det här är ingen sådan blogg. För mig är den här bloggen som ett mentalt arkiv, där jag kan lagra tankar som jag spottar ur mig, men som kanske är för långa för att passa i ett statusmeddelande eller ett twittermeddelande. Så när resten av internet verkar vara i ett konstant tillstånd av verbal diarré så tar jag det lugnt, väger mina ord, och ser till att jag inte skriver när jag inte har något att skriva.
Jag bloggar trots allt inte för att läsas, utan för att skriva.
